emmatove

Imorgon fredag lämnar Jennie, jag och Wayne Windhoek igen för att åka till Rundu som ligger i norr. Det kommer att ta ca 9 timmar så vi åker redan kl.04.00. Från Rundu ska vi förhoppningsvis åka till Victoria falls på lördag genom att ta bussen genom Caprivi. Men det beror på om passen tar oss tillbaka till Namibia igen. Sent på söndag är vi tillbaka i Rundu och ska då vidare till Etosha national park där vi förhoppningsvis kommer att få se både vilda lejon, elefanter, leoparder och många många andra djur. Efter det ska vi till Otjiwarongo där det finns krokodiler och sedan direkt till Swakopmund för sol, bad och sanddyner. På hemvägen ska vi till Okahandja där Namibias bästa art and craft ska finnas.

 

Igår fick vi besök av våra argentiska vänner från Fish river canyon. De kommer och bor hos oss i Windhoek ett tag. Det visade sig vara hennes födelsedag så vi bjöd på tårta och mat. Jättetrevligt!

 

Jennie och jag transkriberar och analyserar ute i solen och vi inser hur mycket vi har att göra. Idag har vi förberett oss inför resan vilket innebär tvätt av kläder, bankbesök och packning. Dessutom har vi varit hos frisören och fixat håret så att vi slipper tvätta det under resan.

 

Så nu kommer det vara tyst här på bloggen fram till någonstans runt den 7-9augusti när vi kommer hem. Men misströsta inte för då kommer allting som hänt under vårt andra äventyr!

 

So long…


Jennies nya frilla


Min nya frilla


Jag i min nya frisyr!


Middag med Melanie och Argentina paret!

Hejsan hoppsan!

Här i Windhoek börjar det kännas att vi befinner oss i Afrika, det är varmt och skönt!
Söndagen spenderade vi under ledning av Melanie på upptäcksfärd genom Windhoek, det vill säga
Tågstationen, som var ett udda ställe, national teatern, museer som var stängda, ett museum som faktiskt var öppet som handlade om befrielsen från sydafrika, parlamentet och en stilig kyrka.

Måndagen var enbart frustration och besvikelse, något som vi egentligen inte borde bli förvånade över men ändå blir. Vi hade ju hoppats på ett Katutura besök men det blev inte av på grund av att en kvinna skulle komma till huset för att fixa vårt studentvisum. Tror ni att det dök upp någon kvinna? Nej det gjorde det inte och det har det fortfarande inte gjort. Så vi satt alltså och väntade helt i onödan.

Idag däremot har varit en pangdag! Ojojoj, vi har varit på UNAM (University of Namibia) och träffat vår kontaktperson Louise samt intervjuat en manlig student. Universitetet ligger i utkanten av Windhoek och är inhägnat (som allting annat å andra sidan) med vakter och hela köret. Där passade vi även på att få gratis utskrifter av våra transkriberingar, det blev lite drygt 100papper, tack UNAM.

Resten av dagen har spenderats utomhus med att analysera våra transkriberingar och det är faktiskt riktigt kul. Som en liten paus gjorde vi ett premiärdopp i poolen. Sedan bjöd Melanie mig på Gnocci med spenat och ost, mums!

Imorgon ska vi åka till Katutura för att göra en med säkerhet men förhoppningsvis två intervjuer som Louise ordnat åt oss, sen är vi KLARA! Då är det bara transkribering av de sista intervjuerna och analys kvar. Hehe, BARA!?

På fredag åker vi till Rundu som ligger i norr, därifrån hoppas vi kunna ta oss till Victoria Fallen i Zambia men det beror på om vi kan ta oss tillbaka till Namibia igen. Sedan ska vi vidare till Okawango river, Etosha national park, Swakopmund och Okahandja. Så det blir en resa som kommer att ta ca 10dagar. Vi åker såklart med Wayne!

Men vi hinner höras innan dess!
So long...


Tuffe tuffe tuffe tåget går ut i vida världen...


Konst på en gata i Windhoek, de firar Independence


Mera independencekonst!


Jennie vid den fina kyrkan


Permanenta håret, nej gör afrikanska flätor så får du såhär fint hår efteråt, hehe
Snacka om volym, men charmigt var det knappast.


Jennie analyserar...


Och Emma badar...


Jennie tar steget och hoppar i =D

Hej!

Sedan vi kom tillbaka har vi haft det riktigt lugnt, vi har transkriberat den sista intervjun och väntar nu på intervjuer. Enligt Louise kommer vi få två intervjuer på tisdag och två på onsdag så fram tills dess har vi inte så mycket att göra. Igår fixade Jennie mitt hår så jag smälter in bland alla afrikanska kvinnor. I veckan planerar vi att gå och göra det hos en frisör. Idag har vi varit i stan och tagit kort på Himbakvinnorna som säljer smycken och annat. Ikväll ska vi på bio.

Så i brist på nya häftiga äventyr för tillfället tänkte jag passa på att ge er lite bakgrundsfakta om Namibia och Katutura. Förhoppningsvis kommer vi att åka till Katutura township på måndag för att uppleva det själva. Efter det kan jag kanske lägga upp egna bilder och skriva lite mer.

Namibia

Kortfakta

Befolkning: 2,1miljoner

Huvudstad: Windhoek

Officiellt språk: Engelska

Övriga språk: Inhemska språken är bantu och Khoisan, den vita befolkningen pratar även afrikaans och tyska

Religion: ca 90% av befolkningen är kristna

Valuta: Namibian dollar (som ligger ungefär som svenska kronan) Sydafrikanska RAND går precis lika bra och ligger också i ungefär samma kurs.

Tidzon: När klockan är 12.00 hemma är klockan 11.00 i Namibia

Vatten: Går alldeles utmärkt att dricka från kranen

Trafik: Fel sida av vägen, dvs. vänstertrafik

 

Historia

Det bor otroligt många olika människor i Namibia. Bland annat Namafolket som har bott här i flera tusen år och Herero sedan 1600 talet. Från Hererofolket bildades en annan stam, Himbafolket. Himbakvinnor smörjer in sin kropp och sitt hår i rödockra blandat med fett som skydd mot insekter och solen och för att hålla sig rena då vatten är en bristvara där de bor.

 

På 1800-talet kom brittiska och senare tyska missionärer till området och 1884 bildades Tyska sydvästafrika som är i princip samma område som nuvarande Namibia. Tyskar började flytta in och de inhemska folken Herero och Nama gjorde uppror vilket ledde till folkmord under början på 1900-talet. Efter första världskriget blev Tyskland av med sina kolonier och Sydvästafrika blev en del av Sydafrika.

 

1960 började Namibierna som fått namnet Namibia från FN göra motstånd mot det sydafrikanska styret och bildade SWAPO South West Africa People´s Organization. Och den 21 mars 1990 blev Namibia självständigt med SWAPO ledaren Sam Nujoma som president. I samband med detta blev Windhoek huvudstad.

 

 

Historien om Katutura

Katutura är en stadsdel i huvudstaden Windhoek. Katutura betyder på Otjiherero “The place where we do not want to live”. Sedan 1913 hade majoriteten av den svarta befolkningen i staden bott i vad som kallas för ”the old location”. Men under 1950-talet som en del av apartheiden bestämde sig det ledande partiet för att lägga ner ”the old location” och den svarta befolkningen tvingades flytta till Katutura. Dörrarna markerades med H för Herero, D för Damara och O för Owambo. Idag är Katutura ett låginkomst område men det klassas inte som ”slum”. Efter självständigheten 1990 satsade den Namibiska regeringen på Katutura och idag är det en ren stadsdel med rent kranvatten, sanering, nya skolor och det näst största sjukhuset i Namibia (Katutura state hospital). 2006 bodde det 150 000 personer i Katutura och antalet ökar med 600personer i månaden. Enligt ”visitwindhoek” så kallar många människor i Katutura området för Matutura ”the place we want to live” idag.



En Himbakvinna med kroppen och håret insmörjt i rödockra och fett.


Jennie och Himbakvinnan


Town Square, Windhoeks city


Jag i parken i min nya fina frisyr.


Mitt hår bakifrån, galet huh... Jennie höll på i ca 2timmar =D

På måndagsmorgonen packade vi ihop tältet i Fish River Canyon och satte oss i bilen för att åka till Sossusvlei. Det skulle enligt Wayne ta fem timmar, det gjorde det inte. Det tog lite drygt åtta timmar varav större delen av tiden spenderades på grusväg. Som tur är så bjuder Namibia på otroliga vyer i form av vackra berg, natur och djur så vi kunde underhålla oss under resan. Bland annat träffade vi på fyra giraffer i det gröna precis innan vi var framme i Hammerstein.

 

Hammerstein Lodge and Camp visade sig vara ett flott ställe dit framförallt tyskar kommer och bor. Det består av campingyta, bungalows att hyra och inhägnader med en leopard, två geparder, en zebra, en oryx och en springbock som gick omkring fritt på området. Vi satte upp vårt tält på en vacker plats sedan gick vi in till restaurangen där det serverades middag. Middagen visade sig vara en buffé bestående av spenatsoppa, kyckling, pumpabullar (som smakade som mjukpepparkaka), springbockpaj och mycket annat. Det fanns till och med efterrätt i form av något som såg ut ungefär som chokladpudding och någon slags fruktkaka med vaniljsås.

 

Mätta och belåtna gick vi till baren och satte oss i en av soffgrupperna där det fanns flera olika terrarier med reptiler av olika slag. Det var då vi fick träffa kameleonten och jag hade en orm runt halsen. Ormen var helt ofarlig men en annan orm i ett av terrarierna var en Pufform som är jättegiftig. Pufformen är en slö orm som när något närmar sig inte flyttar på sig utan väljer att angripa. En Pufforms gift är cytotoxiskt vilket i sig innebär vävnadsskador, blödningar och om ormen sprutat in minst 100mg gift väntar en säker död inom 25timmar om inte motgift ges. Tål att tilläggas att alla djur inklusive pufformen som fanns i terrarierna samt i inhägnaderna i Hammerstein har hittats på deras farm. Gissa om man kände sig lite osäker när man sedan traskade i kolmörker tillbaka till tältet.

 

Efter en natt i ett betydligt kallare lyxtält än i både Fish River Canyon och Windhoek var vi redo för nästa äventyr nämligen att bestiga sanddynerna i Sossusvlei. Enligt Wayne skulle bilresan till Sesriem ta 45min och det gjorde det kanske också. Men därifrån var det ytterligare 45km till Dune 45. Som fått sitt namn efter hur långt in i Sesriem remsan den ligger. Hela vägen kantades av sanddyner och vackra berg. Att bestiga Dune 45 var jobbigare än vad vi trodde från början. Det var ganska brant och framförallt hög så det tog säkert ca 45min. När vi tagit oss upp fick vi belöningen i form av en helt slående utsikt. Sedan sprang vi ner vid sidan av den och det var helt grymt härligt. Vi fortsatte vårt äventyr med att åka så långt vi kunde med Waynes bil, ca 20km till. Sedan fick vi åka en 4x4 bil sista biten till Sossusvlei för där var det så mycket sand att vi hade fastnat med vår bil. På vägen dit mötte vi flera bilar som hade fastnat i sanden. När vi kom fram gick vi upp för den sanddyn som heter Sossusvlei. Den utsikt som Sossusvlei bjöd på slog allting, det var helt fantastiskt all sand och alla dessa dyner. Vi sprang ner för Sossusvlei också, klart det bästa på hela resan. Vid det här laget var klockan 12 och det var riktigt varmt. Jag och Melanie hade på oss långbyxor så vi kände oss ganska varma. Varma, glada och nöjda åkte vi tillbaka i vår 4x4 bil till Wayne och sedan åkte vi tillbaka till Hammerstein, det tog två och en halv timme.

 

Tillbaka i Hammerstein gick vi på rundtur i deras farm med en guide. Vi fick träffa Leoparden Lisa som vi inte kunde gå in till för att det hade varit livsfarligt. Däremot fick vi gå in till Geparderna Ceasar och Cleopatra. Vi träffade även Namibias nationaldjur Oryx. På middagen serverades Oryx med potatismos på samt broccolisoppa, biff, svampsås, sweetchilisås, ris samt efterrätter av olika slag. Personalen på Hammerstein avslutade med ett uppträdande där de sjöng på Oshiwambo, jättehäftigt.

 

Vi sov vår sista natt i tältet och på morgonen packade vi in alla våra saker i bilen. Innan vi åkte passade vi på att ta en sista kopp varm choklad som det fanns i obegränsade mängder i receptionen. Wayne hävdade att hemresan skulle ta fyra timmar, det gjorde den inte. Istället tog den sex timmar. Fast han hade inte så fel för vi stannade i en timme i Mariental.

 

På vägen hem stannade vi för att fotografera ett av de galet stora fågelbona som finns i vart och vartannat träd. I de fågelbona bor mer än 300 fåglar av olika sorter.

 

En av städerna vi passerade på vägen hem är en liten håla som heter Maltahöhe. Där fanns en kiosk där man kunde köpa godis, mackor, dricka etc. De hade även en vägg där man fick skriva sitt namn och nationalitet samt datum så nu finns mitt, Jennies och Melanies namn där på väggen.

 

Waynes farbror är rektor på en skola i Mariental med 600 elever. Så där stannade vi extra länge för att vi passade på att besöka den skolan. Vi fick en rundvisning i lokalerna. Det var en fin skola även om den inte såg ut som skolor hemma.

 

Strax innan vi var framme i Windhoek stannar Wayne bilen vid en skylt och säger att vi måste ta kort där. Vi undrar varför och vad ”Tropic of Capricorn” är för något. Men Wayne vägrar berätta. Nu såhär i efterhand vet jag att Tropic of Capricorn är en av jordens fem stora latituder och ligger söder om Ekvatorn. Den markerar den sydligaste latituden där solen kan stå i zenit vid middagstid.

 

När vi började närma oss Windhoek, vägen blev större, det var flera bilar på vägen och husen började komma kände jag en ”äntligen hemma” känsla. Vi har åkt på tok för mycket bil. Nu är det back to reality. Så vad som händer härnäst får vi se.

 

So long…


Vägarna var oändliga och utsikten helt fantastisk.


Jennie och Wayne vid vårt vrålåk!


Röda grusvägar


Vi träffade på giraffer på vägen.


I full färd med att sätta upp tältet, något snabbare denna gången än förra.


Tältet är uppsatt och solen på väg ner!


Ormtjusare


Melanie med Kameleonten


Pufformen...


Sanddynerna har börjat


Så otroligt vackert


Melanie och jag hoppar!


På väg ner för Sossusvlei


Melanie på väg ner...


Strutsar fanns det i mängder efter vägen.


En och annan springbock också.


Lisa, leoparden


Ceasar, geparden


Honey, Oryx


Ett av de enorma fågelbona


Inte allt för charmiga efter flera dagars lång resa men här är vi vid Tropic of Capricorn.

Ber om ursäkt för min bloggfrånvaro men vi kom hem först på eftermiddagen idag (onsdag) så jag har liksom inte hunnit skriva något. Och det har hänt otroligt mycket sedan i fredags.

 

Lördagen den 16/7 kl.04 lämnade jag, Jennie, Melanie och Wayne Curie street för att åka till Fish River Canyon. Det blev ganska snart helt uppenbart att det bara bor 2miljoner människor i det här landet. På vägen dit passerade vi Rehoboth, Mariental och Keetmanshoop och mellan de städerna var det i princip ingenting. Nu snackar vi 8timmars bilresa, ca 600km och trots detta passerade vi nästan bara tom mark. Naturen är helt fantastisk och det finns mängder av djur som Springbock, vilda hästar, kor, åsnor och struts. På vägen till Fish River Canyon stannade vi i Naute Dam som är en damm med fantastisk natur och mängder av fåglar.

 

Fish River Canyon

Väl framme i Fish River Canyon påbörjades uppsättningen av tältet. Campa för mig betyder liggunderlag och sovsäck. Men vi har lyxcampat för Wayne hade med sig utfällbara sängar, tjocka madrasser, sovsäck och filt. Tältet var ett tiomanna tält så vi hade gott om plats. Det var dock ett pussel att sätta ihop men vi lyckades tillslut. När vi var klara åkte vi till en utsiktsplats för Fish River Canyon och såg solnedgången, det var helt fantastiskt. Vi såg även vart man går ner när man ska gå en fem dagars hikingtur i Fish River Canyon. För att göra det måste man ha en guide och helt ärligt såg det lite smått livsfarligt ut. Åter på campingplatsen gjorde Wayne upp eld och började laga mat i en gryta. Eftersom solen gått ner var det kolsvart, men betydligt varmare än i Windhoek. Vi hade det riktigt mysigt vid elden. Wayne hade bjudit över ett par från Argentina att äta med oss. De berättade att de håller på att cykla genom hela Afrika, från Sydafrika till Egypten, så himla coolt. Efter maten kröp vi ner i våra lyxcampingsängar och sov gott!

 

Födelsedag

Dagen därpå vaknade vi upp i tältet kl.07.00 utsövda och aningens ovilliga att lämna våra varma sköna sängar. Min födelsedagsfrukost bestod av en påse med instant oats (havregrynsgröt) med smak av tropical fruits och om man jämför med senare frukostar så var denna riktigt god. Efter frukosten satte vi oss i bilen för att åka till Ai ais. I Ai ais hamnar man när man har gått hela hikingturen (på fem dagar), vilket betyder att vi var tvungna att åka runt hela Fish River Canyon. Det tog lite drygt en timme. Väl där dock valde jag, Jennie och Melanie att gå in i Fish River Canyon bakifrån. Vi gick i vatten, sand och hoppade mellan stenar i cirka en timma sedan bestämde vi oss för att gå tillbaka. Det var otroligt vackert och jag hade gärna vandrat där längre, men då hade vi behövt vara mer förbereda med vatten och solkräm. När vi kom tillbaka åt vi lunch på restaurangen, jag åt fisk som var riktigt god.

Ai ais är känt för sina heta källor så vår plan var att bada i en sådan. Men efter mycket om och men konstaterade vi att den heta källan var inomhus och att den inte kändes särskilt speciell så vi bestämde oss för att bada i poolen utomhus istället. Sedan låg vi i solen och göttade oss tills den försvann bakom en del av Fish River Canyon. På vägen tillbaka passade vi på att stanna och fotografera det berömda Kokerboom trädet. Wayne berättade att man får livstid i fängelse om man försöker hugga ner det trädet. När vi kom tillbaka till campingen gjorde Wayne upp eld. Sedan kom paret från Argentina över och vi åt grillat bröd, får och korv, avokado och ett kryddigt ris som paret från Argentina hade med sig. Det var supermysigt! Efter att ha pratat om allt möjligt med paret från Argentina som verkligen var jättehärliga människor, samt bjudit över dem till huset i Windhoek när de kommer hit sa vi god natt och gick till sängs.

 

To be continued…..


Långa vägar och inte ett hus eller en människa så långt ögat når....



Wayne körde oss så vi var i trygga händer!


Naute Dam


Tältet är ihopsatt och Melanie, Jennie och jag är glada och nöjda!


Fish River Canyon


Jennie vid Fish River Canyon.


Jennie tittar ut över stupet.


Jennie och Melanie


Jennie och Melanie vid elden första kvällen med grytan liksom Fizzlers (Jennies favoritgodis) på uppvärmning!


Dag 2, vandringen in i Fish River Canyon


Melanie bland alla stenarna inne i Fish River Canyon.


Jennie "trädkramaren" Lundkvist vid Kokerboom / Quivertree.


Min födelsedagsmiddag, grillat bröd och kött! Mums!

Nu har det gått tre dagar sedan vår första intervju och vi har totalt sex intervjuer gjorda. I måndags trodde jag aldrig att vi skulle få tillräckligt med intervjuer, men nu är jag helt övertygad om att vi kommer att få det. Faktum är att det finns risk för att det blir för många snarare än för få. Intervjuerna är jätteintressanta men det gör tyvärr inte transkriberingen roligare. Transkribering är tidskrävande och ganska långtråkigt. 2min inspelad intervju tar ca 20min att transkribera. Som tur är har vi transkriberat 5 av 6 intervjuer.

 

Igår (torsdag) åkte jag, Jennie och Melanie till Maerua mall och åt på Panarottis som på torsdagar serverar Pizza ”All you can eat”. Du sätter dig vid ett bord och får en tallrik, sen delar personalen ut pizzaslices av olika sorters pizza. Det var jättegott! Efteråt såg vi nya Harry Potter filmen. Inne i biosalongen var det i princip bara vita Namibier och de var inte trevliga. Det hade skett ett misstag och några platser var dubbelbokade. Personerna i fråga var jätteotrevliga mot varandra. Och under filmens gång sa folk precis vad de tyckte till varandra, som ”Shut up and go to your seat” och så vidare. Men filmen var bra och som tur var hade vi inga platsproblem. Att gå på bio i Windhoek kostar på vardagarna 32kr, tänk att jag har sett senaste Harry Potter filmen på bio för 32kr, vilket pangpris! Vi funderar på om vi ska gå och se den igen. Det kommer definitivt bli mera bio.

 

Idag fredag gick vi till banken för att ta ut pengar. Inte så svårt tänkte vi. Men det verkade inte de på banken hålla med om. Vi fick hjälp av en kille som verkade tycka att vi var ett hopplöst fall. Han tog våra pass och kort och ringde till någon, sedan satt han i telefon i ca 30min innan han kom tillbaka till oss och sa att vi inte kan ta ut så mycket pengar och att vi måste gå till polisen. Vi såg ut som två frågetecken och sedan gick han. Men sen kom han tillbaka och sa att han skämtade och så tillslut efter ca 45min fick vi våra pengar. Vid det laget var det ungefär 20min sedan banken stängde så hela personalstyrkan vinkade av oss när vi gick.

 

Imorgon, lördag ska vi på ÄVENTYR! Jennie, jag och Melanie ska åka med Wayne till Fish river canyon (den näst största canyonen, efter Grand canyon) och till Sossusvlei. Sossusvlei är känd för sina sanddyner, bland annat Dune 45 som Windows har gjort till en av sina bakgrundsbilder. Planen är att vi ska campa så jag hoppas inte att det är för kallt, men det ska vara varmare där än vad det är här i Windhoek.

 

Vi är åter i Windhoek på tisdag, fram till dess, ha det gött!!

Det har äntligen hänt, det vi aldrig trodde skulle hända har hänt, vi har fått vår första Intervju!!

Igår (måndag) träffade vi vår kontaktperson från UNAM Louise. Hon ringde runt till lite folk och vi diskuterade hur vi skulle lösa det hela och kom fram till följande. Vi kan gå till flera avdelningar istället för bara PMTCT. Inte oss emot alls så länge någon presenterar oss för rätt personer. Så imorse gick vi till Shindume som är någon slags högt uppsatt sjuksköterska (SSK) som ansvarar för sjuksköterskestudenterna (i alla fall de utländska). Vi förklarade återigen vårt problem med att inte ha fått några intervjuer. Hon tyckte dock inte som Louise att det gick bra med att gå till andra avdelningar men tyckte däremot att vi kunde intervjua sjuksköterskor på ANC. Suck!

 

Shindume följer med oss till chefen på ANC. Det slutar med att Shindume, chefen från ANC och vi två kommer sedan instövlandes på ANC med uppdraget att få sjuksköterskorna att ge oss intervjuer. Det kändes JÄTTEpinsamt. Men sjuksköterskan som de pratade med visade sig vara världens snällaste. Hon föreslog att vi skulle intervjua sjuksköterskor på flera olika ANC/PMTCT kliniker vilket vi tyckte var en jättebra idé men Shindume tyckte inte tyckte var bra alls (antagligen för att det är krångligt). Men efter mycket om och men lyckas sjuksköterskan som heter Anna övertala Shindume och hon skriver ner telefonnumren till de andra klinikerna. Shindume återgår till sitt kontor och ber oss komma tillbaka imorgon när hon ringt de andra ställena inklusive Louise.

 

Direkt efter det får vi intervjua Anna. 45min senare har vi vår första intervju och är påväg att göra vår andra. Då gör vi det stora misstaget att be att den ansvariga sjuksköterskan på PMTCT ska komma efter Anna. Det slutar med att PMTCT sköterskan vägrar bli inspelad och vi bestämmer en ny tid för intervju med en annan SSK imorgon kl.7.

 

Men vi är på väg och vi är glada! Så idag har vi ägnat oss åt att transkribera, och det är inte kul alls, men ojj vad vi har längtat. När klockan har slagit 19.30 är vi faktiskt klara. OMG jag trodde aldrig att vi skulle hinna klart idag.

 

Det har kommit en ny tjej till Casa Wayne och Kenton. Melanie från Tyskland som ska göra praktik här i fem veckor. Annars är allt som vanligt här hemma. Ja förutom att det av någon märklig anledning regnade i söndags, (det händer aldrig, sa Wayne).

 

So long…


Molnen närmar sig....


Jag tror inte mina ögon...det regnar, trots torrsäsong!?


Vi var givetvis tvunga att fotografera oss tillsammans med Florence Nightingale street skylten


Här bor vi... ingen dålig utsikt vi har va!?


Jennie visar upp våra hoods!

Som jag skrev i onsdags var planen att göra vår allra första intervju i torsdags. Det kanske inte låter som en så stor grejj men för oss är det det. Vi har ju ändå åkt från Sverige till Namibia för att intervjua sjuksköterskor på PMTCT kliniken i Windhoek. Men torsdagen kom, vi åkte dit och väntade i säkert 5 timmar. Vi lärde oss oerhört mycket om den antiretrovirala behandlingen, om vad sjuksköterskan gör och om rådgivningen, men ingen intervju. Först skulle vi komma tillbaka på eftermiddagen för att göra intervjun då, men när vi kom på eftermiddagen var hon inte där. Så vi bestämde oss för att imorgon (fredag) ska vi banne mig ha en intervju, vi åker inte därifrån förrän vi fått en intervju.

På fredagen åkte vi dit, fick lära oss hur man skriver i mammornas journaler och fick dela ut mediciner. När sjuksköterskan var färdig med patienterna hade hon äntligen tid och vi skulle få göra vår intervju. Men då visar det sig att hon måste iväg snart och att vi har 10 minuter på oss. Det är alldeles för kort tid och vi förklarar att vi behöver minst 30min (egentligen mer men det vågade vi inte säga). Hon ser förvånad ut och ber oss komma tillbaka på måndag kl.7.00, inte för att hon vet att hon har tid då utan för att hon då vet om hon eventuellt har tid vid 12.00.

På fredagarna stänger kliniken kl.13.00 och när hon berättar att hon inte har tid är kl.12. Då har de lunch vilket betyder att ingen av de andra i personalen har tid. Dessutom har vi inte frågat dem i förväg. Det enda vi kan göra är att åka hem och hoppas att vi får en intervju på måndag. Det är frustration och besvikelse men samtidigt så är det så här det fungerar i det här landet och det är bara att acceptera.

 

Wayne är inte glad över att vi inte fått någon intervju och detta har spridits som en löpeld vidare till alla inom familjen, Kenton, Althea och Pascal, alla är engagerade. Men vi har en plan, den är egentligen litegrann Pascals förtjänst. För att förtydliga är Pascal Kentons storebror, han läser till läkare men har uppehåll nu. Som sagt var även han bekymrad över att vi inte får någon intervju och föreslog att vi kunde intervjua sjuksköterskestudenter, bara det att de har vinterlov veckan som kommer. Först tyckte jag att det var en dålig idé för att det inte har med vårt syfte att göra men sen insåg jag att det kanske inte är en så dålig idé i alla fall. Därför har vi stämt träff med vår kontaktperson på UNAM (university of Namibia) Louise på måndag och förhoppningsvis kan hon hjälpa oss med att få rätsida på det hela.

 

Helg och vi passade på att ta en heldag på stan. Vi har tittat på allt vackert hantverk som finns i det här landet. Och vi har sett Herero och Himba kvinnor. Vi passade på att gå och handla på Fruits and Veggies som är det bästa stället att handla på när man vill ha just frukt och grönt. Vi avslutade med att köpa smoothies!!

 

Lördagskvällen avslutades med darttävling tillsammans med Wayne och hans kompisar.

 

Idag hoppas vi att Wayne tar oss till Katutura Township och så har vi sett Sverige slå Australien förstås!

 

Mitt nya liv har blivit lite motarbetat av det faktum att vi är inlåsta här om mornarna så när jag vill ut och jogga och ingen annan är vaken så kommer inte jag ut. I övrigt rullar dagarna på, Jättefort, vi har det skönt i värmen om dagarna och börjar vänja oss vid kylan på mornar och kvällar.

 

Ps. Internet har strulat, därav dåligt med inlägg.

 

So long…


Äppelpajen vi gjorde till Wayne


Hererokvinna och man i parken i stan.


De har jättemånga knasiga gatnamn i den här staden!

Idag har jag börjat mitt nya liv, eller nått. Ursprungstanken var att jag skulle åka till gymmet på Maerua mall och träna där men eftersom ända sättet att ta sig dit är genom Wayne så känns det lite omständigt. Av den anledningen hade jag bestämt mig för att stiga upp klockan 7 imorse för att ta en jogging runda i kvarteret. Emma + jogga, tänker ni som känner mig och undrar kanske om jag mår riktigt bra. Men jodå, det är bara det att jag blir tokig av att sitta still här, när man är beroende av att andra människor ska skjutsa runt en vart man än ska blir det nödvändigt med drastiska åtgärder. Så därav joggingrunda.

 

Klockan 01.30 i natt dock vaknade jag av att någon tutade utanför vårt hus och Bruno (Kentons hund) skällde som en galning. Detta pågick i minst en timme och jag fick inte en blund. Så när jag vaknade av klockan vid 7 var jag måttligt pigg. Men 7.30 kom jag trots allt iväg och det kändes riktigt bra. Senare fick vi veta att vi fått gäster mitt i natten som inte berättat att de skulle komma.

 

Dagens besök på Katutura hospital, Prevention of mother to child transmission (PMTCT) klinik började något senare än tidigare dagar, närmare bestämt 9.22. För första gången sedan vi anlände befann sig sjuksköterskan som ansvarar för PMTCT kliniken där. Vi hade ett långt givande samtal både med henne och annan personal och bokade in en första intervju med henne imorgon. Lite diffust när den blir men det ordnar sig.

 

Resten av dagen har ägnats åt veckohandling på Checkers allt från havregryn till snax. Vi har tvättat samt reviderat vår intervjuguide som helt plötsligt kändes helt hopplös men som nu känns ganska bra.

 

Ikväll spelar Sverige mot USA i Womens world cup, planen är att sätta oss i soffan framför brasan och hejja på Sverige. Imorgon fyller Wayne år så därför har Jennie och jag bestämt att vi ska göra äppelpaj åt honom.

 

Hej så länge!

 

Emma

I skrivande stund sitter jag framför brasan tillsammans med Kenton och Wayne. Internetfrågan är löst, Jennie och jag har gjort en deal med Kenton och vi får nu obegränsat med Internet för 400kr i månaden, galet.

 

Så igår var Jennies och min första dag på Katutura state hospital PMTCT clinic. Wayne körde oss dit klockan 7 på morgonen och sedan virrade vi runt på sjukhuset i ca 30min innan vi tillslut hittade den personen som introducerade oss för personalen på PMTCT kliniken. Ett litet problem bara, den ansvariga sjuksköterskan på PMTCT var inte där.

 

Första dagen var enormt frustrerande då ingen kände något ansvar för oss alls. Vi kände oss som två förvirrade malplacerade personer. Med bitvis fick vi vara med på HIV-test av både blivande mammor och pappor. Kändes enormt konstigt att sitta i ett rum där de tog ett blodprov på en nervös mamma eller pappa och 15min senare kunde de säga om personen ifråga hade HIV eller inte. Till vår stora lättnad visade alla testen negativt. Fast rent kunskapsmässigt hade det såklart varit mer intressant för oss om någon hade visat sig vara positiv för då hade vi kunnat se vad de gör i de situationerna. I fredags tog de HIV test på bebisar till HIV-positiva mammor och svaren skulle de få på måndagen (dvs idag) bara det att svaren var försenade. Det resulterade i ett himla väntande på att något ska hända. Personalen å sin sida verkade inte särskilt störda, trots att patienter väntade hade de tid med att platta håret på varandra och gör allt möjligt annat. Till lunch passade vi på att åka hem och bestämde oss för att försöka delta i ANC (antenatal kliniken)s aktiviteter följande dag. PMTCT kliniken tål att tilläggas är en del av ANC.

 

Till ANC kommer gravida kvinnor för information om kost, hygien, motion samt ultraljud av läkare och kroppslig genomgång. Till att börja med var vi minst lika förvirrade på ANC ingen brydde sig om oss överhuvudtaget. Tillslut hittade vi en sjuksköterska som hjälpte oss, fast inte på ett jag ska ta hand om er sätt utan mer, kom med in här. I Sverige om två internationella studenter står i korridoren och ser helt förvirrade ut så skulle någon ta sig an dem, försöka hjälpa dem, det händer inte i Namibia. Ingen bryr sig, ingen tar sig an än, du får buffla dig fram själv. Det är frustrerande men samtidigt är det bara att lära sig the hard way. Så idag fick vi vara med på den gemensamma informationen till gravida kvinnor på förstagångs besök. Informationen gavs av sjuksköterskestudenter från UNAM och var helt underbar och helt hemsk på samma gång. Det märktes att de hade massor med kunskap men den kom fram på helt fel sätt. Kvinnorna fick information om att de skulle ta hand om sig och se vackra ut annars kanske deras män skulle lämna dem, de skulle absolut inte ha på sig jeans för det är inte bra när man är gravid, högklackat är inte heller lämpligt. Barn som får ersättning får lägre IQ och av den anledningen ska alla amma, vi undrar om de hade vetenskapligt belägg för det. Det var som om de pratade till dagisbarn, enormt flummigt och verkligen inte seriöst. På ultraljudet hos läkaren fick kvinnorna ligga på en bänk medan doktorn tittade, han pratade inte särskilt mycket utan skrev i deras pappersjournal som de hade med sig själva och sedan fick kvinnorna läsa sig till när barnet förväntades komma etc. Efter det var det dags för undersökning av sjuksköterskan. Jag var inne i ett rum tillsammans med fem andra sjuksköterskestudenter från UNAM och en barsk sjuksköterska. Sjuksköterskan berättade att vi alltid måste berätta vad vi ska göra med patienten innan vi gör det. De börjar uppifrån och ned med att kontrollera kvinnornas hår, om de har mjäll och tvättar sig, de tittar på tänderna, undersöker brösten ifall det finns knölar, undersöker magen och hur barnet ligger. Det hela känns ganska förnedrande för den stackars kvinnan. Men hon verkade inte vara obekväm. Efter det får de välja om de vill göra ett HIV-test och utifrån svaret få counselling om PMTCT.

 

De flesta pratar engelska vilket vi verkligen inte förväntat oss. Det innebär att vi förstår vad som händer så mycket bättre. Och de är riktigt bra på engelska, det är ju ändå det officiella språket i Namibia. Men sen är det helt galet mycket andra språk och många kan prata flera. Afrikaans, Oshivambo, Khoisan osv.

 

Så vi har lärt oss mycket och jobbar på att komma in i arbetet på kliniken. Imorgon ska vi återgå till PMTCT kliniken. Men istället för att komma kl.7 som vi gjort de här dagarna ska vi komma vid 9 för det är då de faktiskt börjar jobba. Den första timmen är bara förvirrat irrande av studenter och personal som gormar åt varandra. De har ett annat sätt att jobba på än oss och det är inte effektivt eller inte så vitt vi kan förstå i alla fall.

 

När vi inte hänger på Katutura ligger vi i solen med en bok och har det gött, eller sitter framför brasan i vardagsrummet och värmer oss. Vi har även varit på upptäcksfärd i Windhoek west och studerat de vackra vyerna.

 

Planen nu är att bekanta oss med PMTCT kliniken och de som jobbar där för att så snabbt som möjligt komma i gång med intervjuerna.

 

Hörs snart!

/Emma



Katutura State Hospital





Det är viktigt att låsa grinden efter sig.


En standard eftermiddag, med en bok i högsta hugg!


Bruno ligger och göttar sig utanför huset.


Utsikt från Windhoek West.


En del kör med varning för hunden med i Namibia har det gått steget längre...
(jag kommer aldrig någonsin att gå in i ett hus med dem symbolen på)


Den helt underbara, fantastiska och mysiga elden i vårt vardagsrum.

Internet är extremt dyrt här och av den anledningen försöker jag minimera min tid på Internet. Så vad har hänt sedan sist? Saker och ting fungerar inte på samma sätt i Namibia som hemma i Sverige. Planering existerar inte, struktur, vad är det? Varför åka och handla en gång när man kan åka och handla flera gånger?

 

Jennie och jag är ”lediga” fram till på måndag då vi ska vara på Katutura Hospital på Prevention of mother to child transmission (PMTCT) clinic kl.07.00. Det innebär att vi ägnar dagarna till att skriva på bakgrunden till vårt examensarbete och läsa vetenskapliga artiklar, (dagtid i alla fall).

 

Då och då sticker Wayne in huvudet och undrar om vi inte vill följa med och handla, eller hålla honom sällskap i bilen. Det är rätt trevligt att följa med på hans små strapatser, man vet aldrig riktigt vart man ska, vart man är eller hur länge man ska vara där.  

 

I torsdags träffade vi ”danskarna”, två tjejer som har varit här i 11veckor och som åkte hem igår. Maja och Cecilie som danskarna heter bjöd med oss till det berömda Joe´s beerhouse, en restaurang som vi blivit rekommenderade av flera personer redan innan vi åkte.

 

Joe´s beerhouse, en restaurang som serverar kudu, zebra, krokodil och andra lokala godingar. Vi valde en rätt där man fick pröva lite av allt. Allt var gott utom zebra och chilin som jag givetvis lyckades bita i så det brände i munnen halva kvällen. Enligt danskarna är det fest, fest, fest jämt här. Vi ska akta oss för pojkarna som flirtas hejvilt med alla. Och jag måste säga att jag tror dem, Wayne handlade öl och vin för helgen medan vi väntade i bilen, när vi kom hem visade det sig att han hade handlat ett dussin cider åt oss. Han kommer försöka supa oss under bordet!! Hur var det nu igen, vi skulle få bo hos ”a good Namibian family”. Hahaha…

 

I fredags gick vi ner på stan mitt på dagen och strosade runt i värmen, Ja jag skriver värmen för på dagarna är det riktigt varmt, jättevarmt. På stan kikade vi på art and craft de säljer nästan överallt, jättevackra saker som jag med all säkerhet kommer att komma hem med. Vi kikade in på turistbyrån för att få lite tips men insåg egentligen bara att vi kommer bli ruinerade om vi ska göra allt vi vill. Som ett resultat av solexponeringen för dagen var jag helt förstörd när vi kom hem. Kvällarna är ohyggligt kalla och kontrasten till värmen på dagen blir enorm. Klockan 20.00 då Jennie och jag inte ätit på 6timmar och precis var på väg att göra det sticker Wayne in huvudet och säger, Let´s go. Då var det utflyktsdags, det var bara att bita ihop och ta med en banan mot hungern. Wayne tog med oss på en fantastisk bilfärd där vi fick se Windhoeks utsikt i mörkret från flera håll, vi tog flera bilder men de gör inte verkligheten rättvisa. En timme senare var vi tillbaka, slängde i oss mackor och sedan däckade jag.

 

Idag har vi varit på Maerua mall, stans shoppingcenter. Jag har införskaffat, mössa, vantar och rejäla strumpor samt en varm tröja som jag har på mig i skrivande stund, helt underbart. Vi är som två bortskämda ungar som säger att vi skulle vilja åka till Maerua och då skjutsar dem oss dit, sedan kommer de och hämtar oss när vi är färdiga, känns helt hemskt men det är så det funkar här. Och betalt vill de inte ha. Eftermiddagen ägnade vi på utegården med en bok i handen. Ikväll blir det fest, det har varit Rugby final och nu blir det BBQ, Wayne har redan hunnit servera två cider till oss (utan att vi har bett om det) så hur den här kvällen ska sluta vet ingen.  

 

So long…

 
Här är jag utanför huset vi bor i på Curie street 7.


Vi är väl inburade med både taggtråd och elstängsel i vårt nya hem.


Jennie studerar i vårt rum!


Windhoek by night på vårt äventyr med Wayne


Jennie och jag hittade en trevlig restaurang på Maerua Mall..


Jennie och jag ligger och läser vid poolen!!