emmatove

Som jag skrev i onsdags var planen att göra vår allra första intervju i torsdags. Det kanske inte låter som en så stor grejj men för oss är det det. Vi har ju ändå åkt från Sverige till Namibia för att intervjua sjuksköterskor på PMTCT kliniken i Windhoek. Men torsdagen kom, vi åkte dit och väntade i säkert 5 timmar. Vi lärde oss oerhört mycket om den antiretrovirala behandlingen, om vad sjuksköterskan gör och om rådgivningen, men ingen intervju. Först skulle vi komma tillbaka på eftermiddagen för att göra intervjun då, men när vi kom på eftermiddagen var hon inte där. Så vi bestämde oss för att imorgon (fredag) ska vi banne mig ha en intervju, vi åker inte därifrån förrän vi fått en intervju.

På fredagen åkte vi dit, fick lära oss hur man skriver i mammornas journaler och fick dela ut mediciner. När sjuksköterskan var färdig med patienterna hade hon äntligen tid och vi skulle få göra vår intervju. Men då visar det sig att hon måste iväg snart och att vi har 10 minuter på oss. Det är alldeles för kort tid och vi förklarar att vi behöver minst 30min (egentligen mer men det vågade vi inte säga). Hon ser förvånad ut och ber oss komma tillbaka på måndag kl.7.00, inte för att hon vet att hon har tid då utan för att hon då vet om hon eventuellt har tid vid 12.00.

På fredagarna stänger kliniken kl.13.00 och när hon berättar att hon inte har tid är kl.12. Då har de lunch vilket betyder att ingen av de andra i personalen har tid. Dessutom har vi inte frågat dem i förväg. Det enda vi kan göra är att åka hem och hoppas att vi får en intervju på måndag. Det är frustration och besvikelse men samtidigt så är det så här det fungerar i det här landet och det är bara att acceptera.

 

Wayne är inte glad över att vi inte fått någon intervju och detta har spridits som en löpeld vidare till alla inom familjen, Kenton, Althea och Pascal, alla är engagerade. Men vi har en plan, den är egentligen litegrann Pascals förtjänst. För att förtydliga är Pascal Kentons storebror, han läser till läkare men har uppehåll nu. Som sagt var även han bekymrad över att vi inte får någon intervju och föreslog att vi kunde intervjua sjuksköterskestudenter, bara det att de har vinterlov veckan som kommer. Först tyckte jag att det var en dålig idé för att det inte har med vårt syfte att göra men sen insåg jag att det kanske inte är en så dålig idé i alla fall. Därför har vi stämt träff med vår kontaktperson på UNAM (university of Namibia) Louise på måndag och förhoppningsvis kan hon hjälpa oss med att få rätsida på det hela.

 

Helg och vi passade på att ta en heldag på stan. Vi har tittat på allt vackert hantverk som finns i det här landet. Och vi har sett Herero och Himba kvinnor. Vi passade på att gå och handla på Fruits and Veggies som är det bästa stället att handla på när man vill ha just frukt och grönt. Vi avslutade med att köpa smoothies!!

 

Lördagskvällen avslutades med darttävling tillsammans med Wayne och hans kompisar.

 

Idag hoppas vi att Wayne tar oss till Katutura Township och så har vi sett Sverige slå Australien förstås!

 

Mitt nya liv har blivit lite motarbetat av det faktum att vi är inlåsta här om mornarna så när jag vill ut och jogga och ingen annan är vaken så kommer inte jag ut. I övrigt rullar dagarna på, Jättefort, vi har det skönt i värmen om dagarna och börjar vänja oss vid kylan på mornar och kvällar.

 

Ps. Internet har strulat, därav dåligt med inlägg.

 

So long…


Äppelpajen vi gjorde till Wayne


Hererokvinna och man i parken i stan.


De har jättemånga knasiga gatnamn i den här staden!