emmatove

Innan vi åkte till Namibia fick vi information om att stället vi skulle bo på var hemma hos en kvinna som arbetar på University of Namibia, Althea. Så när mannen som heter Wayne kom och hämtade oss på flygplatsen gjorde vi ett snabbt antagande att detta är Altheas man. När vi kom till huset träffade vi Kenton som vi återigen antog var Wayne och Altheas son. Fel, fel, fel… Efter en trevlig kväll i soffan med tänd brasa och tv tillsammans med Wayne och Kenton kommer det fram att Kentons pappa John bor i det andra huset som också är ett guesthouse och varför i hela fridens namn Kenton bor med Wayne har vi ingen aning om. Och vem i hela fridens namn är Althea och var är hon någonstans? Många namn och ingen logik för fem öre går vi och lägger oss i ett hem vi inte riktigt vet vems det är eller vilka som egentligen bor där. Det har sprungit folk ut och in hela dagen vissa hälsar, andra inte.

Dag 2: Efter en biltur till guesthouse två får vi se ett annat hus, betydligt finare än det vi bor i. Vi undrar såklart vilka som bor där och får svaret Pascal och hans mamma. Jaha?? Jag bara måste fråga vad Pascals mamma heter. Och äntligen får vi svaret på vår fråga, Althea och hennes man John. Kenton är alltså son till Althea och John, han har två bröder Pascal och en som jag inte kommer ihåg namnet på. De bor i det andra guesthouset och det är därför vi inte har träffat Althea och kommer antagligen heller inte att göra det. Så vad har Wayne för relation till alla dessa människor, för det är ju uppenbarligen hos honom vi bor. Han är släkt med John, hur är lite osäkert. Wayne är helt underbar, han tog med oss i bilen och visade oss hela staden, bland annat Katutura hospital som vi ska göra vår studie på och Mearua mall. Han kör oss vart vi vill när vi vill utan kostnad. Vill vi åka på längre resor kan vi åka med honom också men då får vi såklart betala. I hans hus finns inga regler, vi får göra vad vi vill, det är vårt hem nu.

Förvirringen är total och vi hoppas att Louise, vår kontaktperson ska kunna skapa lite klarhet i all förvirring men vi har inte allt för stora förhoppningar. Hon kommer idag klockan 14.30.

På temperaturfronten kan jag meddela att det utomhus är riktigt skönt 20 grader. Men inomhus är det helt absurt kallt, inne i Jennies och mitt rum är det säkert bara 10-12 grader freezing. Och det blir inte varmare på dagen. Men vi har en dusch, med varmvatten, gudomligt!

Louise kom såg och segrade
Herregud, hon hade ingen koll alls på någonting. Ni fixade visum själva va? Eh… nej du skulle fixa det. Vad var det ni skulle göra här? Jaha, jag ska kolla om det går att ordna. Louise ringer till sjukhuset pratar med någon där och säger att vi vill intervjua sjuksköterskor på PMTCT kliniken om maternity någonting. Sedan tittar hon på oss och säger att det går bra. Vi får komma dit och en kvinna där ska ta hand om oss. Vi börjar på måndag nästa vecka och kommer att ha ”praktik” där hela veckan för att börja med intervjuer och observationer veckan därpå. Det här kommer att bli hur bra som helst, eller?

Vi har flyttat…
Tre dörrar bort, ni förstår vårat gamla rum var JÄTTEkallt. Vårat nya rum är stort, vi har ett skrivbord, fyra garderober och ett stort badrum med badkar samt en helt underbar heltäckningsmatta (första och sista gången jag kallar en heltäckningsmatta underbar, men klinkers är så fruktansvärt kallt). Det underbara med att bo med Wayne är att när man bestämmer sig för att byta rum så säger man det och sen gör man det.

Om jag inte har frusit ihjäl (risken är något mindre efter rumsbytet) hörs snart!
Emma


På gatan där jag bor....

Resan mot Namibia började i Linköping i söndags kl.20.00. Ute i god tid (tyckte vi) traskade vi iväg till bussen som skulle ta oss till resecentrum. Till vår stora skräck ser vi bussen åka förbi oss och vi vet att vi MÅSTE med den bussen för att hinna men det finns inte en chans att vi kommer att hinna. Emma ringer i en taxi, men till vår stora lycka kommer en till buss och vi hinner med tåget =D.

Vi övernattar på ett vandrarhem i Stockholm i en 18 bäddsal, full med snarkande och pratande människor, inte helt ultimat men bättre än att sova på flygplatsen. kl.3.55 på morgon stiger vi upp och tar oss till Arlanda.

Första anhalten är Berlins flygplats som inte blev vårt favoritställe trots de fem timmar vi spenderade där. Det finns inga sittplatser, inget Wifi och dåligt utbud på mat. Men tiden går tillslut och vi går på planet som ska ta oss hela vägen till jo.. Frankfurt.

Väl i Frankfurt inser vi att vi har varit på resande fot i snart ett dygn och vi har fortfarande inte kommit längre än till just Frankfurt, tragiskt. Frankfurt flygplats är inte mycket bättre än Berlin om man inte får checka in. Vilket vi inte kan göra då det är 6 timmar kvar tills vårt plan går. 3 timmar innan planet går får vi checka in och då hittar vi grymmaste stolarna ever som vi parkerar oss i.

Kl.20.10 går planet från Frankfurt mot Windhoek. Vi har tur, planet är inte fullt och Jennie och jag får tre sittplatser var och kan ligga och sova över dem. Det serveras dryck, middag, kaffe/te och frukost. Tiden går ganska fort och helt plötsligt landar vi i ett kolsvart Windhoek kl.05.00 deras tid (06.00 vår tid). 10 timmars flygresa är slut. Innan vi går av planet informerar de oss om att det är 1 grader celsius ute. OMG det är iskallt.

Vad vi misstänker är mannen i huset vi ska bo kommer och hämtar oss på flygplatsen och kör oss "hem". Han hävdar att det kommer att bli varmare senare och vi hoppas innerligt att det är sant för annars kommer vi att förfrysa de nio veckor vi ska bo här. Hemma är numera ett hus med staket och galler runt. Vi bor i ett rum med två sängar och två garderober samt egen dusch och toalett. Köket delar vi med familjen vi bor hos som förövrigt har informerat oss om att vi numera tillhör familjen och att de hjälper oss med allt vi behöver hjälp med. Känns tryggt! Som tur är har vi både täcke och varm filt som vi bäddar ner oss i och sover några timmar. Nu har vi packat upp och bott in oss, varit och handlat på SPAR och fyllt vårt egna kylskåp, frys och förråd med mat, skaffat telefonnummer och internet. Det som saknas nu är en tur ner på stan för att spana in city.

Vad som händer härnäst är ovisst då människorna här verkar leva för stunden. Förhoppningsvis får vi åka till Katutura hospital imorgon. Men det är sådant som märks.

Det var allt för den här gången!!
Emma



Jennie ligger och sover på Berlins flygplats...



I brist på sittplatser på Berlins flygplats letade vi upp en lämplig sten att
äta vår delikatessmåltid i form av Burger King burgare på.



Flygplanet som tog oss från Frankfurt till Windhoek



Äntligen på flygplanet



När adaptern inte fungerar som de ska tvingas man till nödlösningar
som visar sig fungera alldeles utmärkt. Nu har vi istället för två uttag,
totalt 4.



Jag i Windhoek



Jennie lagar köttfärssås och pasta i köket!