emmatove

Vi har kommit hem efter mycket om och men. Det känns jättekonstigt att vara hemma i Sverige av flera skäl. Sista dagarna ägnade vi åt att ligga i solen, bada och bara ha det skönt. På onsdagen gick vi tillbaka till Nice och gick på Theo´s at Nice. Där drack vi mumsiga Strawberry daiquiri och Mosquito (alkoholfri Mojito). Supertrevligt! På torsdagen tog vi en taxi till Botaniska trädgården som vi först inte hittade men som visade sig ligga bakom ett hus. Det visade sig vara den gräsligaste Botaniska trädgården någonsin, allt var gult och torrt, men å andra sidan kan det säkert vara jättevackert där på sommaren när det har regnat. Vår sista kväll spenderade vi på Joe´s beerhouse. Jag åt Kudu med Corn fritters, mums! Allra sista dagen alltså i fredags gick vi ner på stan och Jennie bytte bort sina kläder mot andra föremål. Vi avslutade med att gå på Fruit and veggies och dricka smoothie. Hemma var det packning, sol och bad som gällde fram till fyra då vi skulle åka till flygplatsen.

Vid 16.45 åkte vi till flygplatsen då Wayne kom tillbaka jättesent för att hämta oss. Då åkte vi i raketfart till flygplatsen och anlände runt 17.20. Ingen övervikt på några väskor här inte, utan väskorna vägde ungefär samma som när vi åkte in i landet =). På planet mellan Windhoek och Frankfurt 10timmar fick Jennie och jag sitta bakom varandra i mitten på en fyra platsers gång. Jag hamnade med två överförfriskade ryssar som ägnade större delen av resan åt att gorma, bråka, vingla runt och ställa till det. Flygpersonalen var inte glada och det hela slutade med att han som var värst fick sätta sig längst bak i planet. När planet landade kom två poliser och hämtade honom. När planet landade var vi 45minuter försenade, tål att tilläggas är att Jennie och jag från första början hade 1,5h på oss till nästa flyg. När vi upptäckte att vi skulle bli försenade försökte vi få hjälp av flygvärdinnan och vi trodde att hon skulle hjälpa oss men det gjorde hon inte. Vi kom av planet först av alla och sprang genom Franfurt airport som är helt enormt stort. Vi var tvungna att byta terminal, för att göra det fick vi åka tåg. Väl framme i rätt terminal fanns inte vårt flyg med och efter att ha letat efter ett SAS desk fick vi veta att vi lika gärna kunde gå till lufthansa. Kvinnan på lufthansa var världens snällaste, då gick vårt plan om mindre än 30min och hon kunde inte checka in oss för planet var boardat sedan 10min. Vi blev ombokade på ett plan som gick 9.55, (vårt riktiga plan skulle ha varit hemma i Sverige 9.25). Väl på planet blev det också något försenat men det gjorde varken till eller från för oss för vi hade redan missat vårt tåg från Stockholm till Linköping. På Arlanda, kom vårt bagage (vilket var en lättnad) och SJ visade sig vara pärlor. Det var inget snack om saken vi fick nya biljetter med ett nytt X2000 som skulle vara i Linköping 15.58 (ca två timmar senare än vår egentliga ankomst). Tack SJ!

Jag gick av i Norrköping och åkte hem till Söderköping och lämnade Jennie längre än 10min för första gången på två månader. Det känns jättekonstigt att vara hemma i Sverige. Jag förstår inte hur två månader kan gå så fort. Att prata svenska med fler människor än Jennie känns helt fel. Framförallt känns det konstigt att vi börjar termin 6 imorgon, vår sista termin. Det är verkligen ”Back to reality” och vi får se hur det går! Nu tänker jag bara ta det lugnt och när jag kommer hem till Linkan blir det att packa upp som gäller!


Strawberry daiquiri på Theo´s at Nice


Jennie och Emma på Theo´s at nice


Gratis stawberry daiquiri är inte helt fel heller!


Jag vid ett Kokerboom träd i Botaniska trädgården


Jennie vid korvträdet i Botaniska trädgården


Jennie på Joe´s beerhouse vår sista kväll


Jag på Joe´s beerhouse vår sista kväll

På fredag åker Jennie och jag hem och sedan sist jag skrev har det varit fullt ös. I fredags var vi och besökte NAPPA, organisationen som vi fick kontakt med via Afrikagrupperna som arbetar ungefär som RFSU. Kvinnan vi träffade där var trevlig men mycket upptagen så vi var bara där kort, men det var intressant.

I den här byggnaden ligger NAPPA

I lördags var vi på fruit and veggies och åt smaskiga smoothies. På kvällen var det BBQ/fest hemma tillsammans med två danskar, tre finnar, två tyskar, Waynes syster Viola och hennes kompis Michaela, Kentons kompisar Michael och Spiro och så Wayne, Kenton och Pascal. Söndagen hade vi tänkt skulle innefatta sol och bad, och sol fanns det gott om men vi höll samtidigt på att blåsa bort då det var halv storm i Windhoek. På kvällen gick vi till en restaurang som heter Marmite och jag åt Seafood med okra, spännande skulle man kunna sammanfatta det. Jennie åt stek ;).

 

Jennie väljer ingredienser till sin smoothie


Det är vansinnigt vackert i Namibia


Min måltid på Marmite

I måndags gick vi in till stan och åt på Spur, revbenspjäll! Sedan gjorde vi vår sista shoppingrunda i stan. Idag, tisdag har vi varit hos Monicas soup kitchen, ett helt fantastiskt ställe! En kvinna som heter Monica har ett hus strax utanför Katutura där hon serverar mat till massor av barn. Barnen var helt underbara och vi stannade där i fyra timmar. Vi var med och delade ut mat, frukt och dricka. Det blev mycket lek och även lite allvar när vi gick på rundtur med Monicas son i området.

Vi avslutade måndagen med att gå på restaurang. På grund av att morgonen för första gången på mycket länge var iskall hade vi på oss våra varma kläder när vi hälsade på barnen. Det resulterade i sin tur i att vi bestämde oss för att tvätta kläderna när vi kom hem och när vi skulle åka till restaurangen så var inte kläderna torra så det fick bli trekvarts byxor och linne. Det visade sig vara ett STORT misstag. Restaurangen som heter Nice visade sig vara värsta flotta restaurangen och Jennie och jag skrattade oss igenom middagen, framförallt för att vi kände oss helt fel tillsammans med gubbarna i kostym vid bordet bredvid. Men maten var otroligt god. För att bättra på vårt rykte där ska vi tillbaka imorgon! =D


 

Namibia är ett kristet land, så barnen ber innan maten


Vi hjälpte till att dela ut maten


Här serveras det dryck i muggar


Helt underbara unge som bokstavligen hängde på mig


En till helt underbar sötnos


Coolaste ungarna som dansar


Jag med en av de små busungarna, får man ta med en hem??


De bokstavligen hängde över oss, och de var helt underbara


Gruppbild


Området där barnen bodde var helt annorlunda från resten av Windhoek, här bor
människor utan några rättigheter till sitt hem för de äger inte marken så regeringen
kan bestämma att de inte får bo där om de vill. Husen är överallt och alla är i plåt.





Avslutningsvis två sötnosar!!

Idag har jag, Jennie, Melanie och hennes pojkvän varit på Township tour i Katutura. Att Namibia, Windhoek, Katutura inte är jättevana vid turister blir ganska uppenbart. Vår guide som vi hittat på Windhoeks turist center inne i stan tog oss runt i sin bil. Katutura är som jag tidigare nämnt så stort att den är indelad i olika områden, exempelvis Wanaheda (som fyndligt nog står för Wa-owambo, na-Nama, he-Herero, da-Damara det vill säga de olika folkgrupperna som bor där). Vi fick se flera olika market platser, bland annat den vi var på tillsammans med journalisten och fotografen. Dessutom var vi på Soweto market (uppkallat efter Sydafrikas Soweto) och fick pröva de traditionella Herero hattarna. Husen i Katutura är väldigt olika, det är allt ifrån ganska fina hus till rangliga plåthus. Turen avslutades med ett besök hos en NGO som arbetar med Tuberkulos patienter och säljer saker de gör.

Tiden rinner mellan händerna på oss och vi vill inte åka hem. Vi har äntligen börjat lära oss det här landet och framförallt den här staden så nu vill vi vara kvar i alla fall ett tag till. Det är ett fullproppat schema vi har fram till fredagen den 26 augusti då vi åker hem. Framförallt lever vi i data-analysens värld. Allting är meningsbärande enheter, koder, domäner och annat skräp. Vi vrider och vänder på datan och försöker se samband men vid det här laget har vi slagit knut på våra hjärnor gånger flera. Idag har vi äntligen kommit fram till något slags konsensus, puh. Så förhoppningsvis är våra tabeller (som totalt sett är 13st men i vårt resultat kommer att synas som 4) äntligen klara vilket i sig betyder att vi kan börja skriva imorgon. Yippie!

Som omväxling från analysen ska vi på fredag till NAPPA (Namibia planned parenthood association) som är en NGO med ungefär samma funktion som RFSU. De arbetar med PMTCT i Katutura och vi ska dit och träffa Beauty som ska berätta vad de gör. Det var under vårt möte med Afrikagrupperna i Namibia som vi hade i fredags tillsammans med journalisten som NAPPA kom på tal. Hur som helst ska det bli jätteintressant att se vad de gör. Och på tisdag nästa vecka ska vi till Monica´s soup kitchen som är ett projekt startat av en Namibisk kvinna där de förser barn i Katutura med mat. Både NAPPA och Monica´s soup kitchen ligger i Katutura så nu är vi nästan stammisar där.

Enough for today!


Herero Jennie med vår guide Herman i bakgrunden (som för övrigt är Nama)


Herero Emma


Som sagt Katutura är ganska stort och det här är bara en bråkdel


Plåthus


Mer plåthus

Idag har Jennie och jag varit i Katutura. ÄNTLIGEN kan vi sammanfatta det som. Fotografen tog med Jennie, mig och journalisten till Single quarters för att äta Kapana (kött). Vi tog en taxi dit och jag tänkte att jaha det här är Katutura. Men det visade sig att om jag säger att jag är i Katutura är det ungefär som att säga att jag är i Windhoek, inte nämnvärt beskrivande. Katutura är med andra ord JÄTTEstort. Marknaden vi besökte var liten, de sålde torkade maskar, torkade sardiner, bönor och olika mjöl. Dessutom fanns det hembakt bröd (jag prövade ett som visade smaka ungefär som munkar fast utan socker på), grönsaker som man kunde få uppskurna på en tallrik och det bästa av allt kött som de grillade på plats. Det var riktigt gott och ville man fanns det krydda att krydda till det med. Wayne har sagt att vi absolut inte borde åka till Katutura själva för att det är farligt. Det höll dock inte fotografen med om och jag måste säga att jag inte kände mig ett dugg hotad, alla var jättetrevliga. Jennie, jag och Melanie har bestämt att vi ska åka på en Township tour i veckan för att lära oss lite mer om Katutura. Förhoppningsvis blir det på onsdag.

Kvällen har ägnats åt analys och matlagning. Nu blir det filmmys med Jennie och Melanie. God natt!

 
Jag vid marknaden


Jennie hittade två nya kompisar vid köttgrillarna


Jennie mumsar grönsaker och kött


Jag har köpt bröd!


2kr för brödet, 6kr för salladen och 20kr för en kött hög, en hel måltid för 28kr =D

Almost famous

Har jag berättat att jag ska bli lokalkändis? Jo så här är det, Linköpings Universitet har en tidning som heter Liu magazine, dom har skickat en journalist till Namibia för att intervjua Jennie och mig. Förutom att vi kommer att figurera i Liu magazine kommer våra vackra nunor även dyka upp i Värnamo nyheter och Norrköpings tidningar. Det hela känns både kul och pinsamt.

Så i onsdags blev Jennie och jag intervjuade både tillsammans och var för sig. Vi träffade även en svensk fotograf som bor i Namibia sedan tre år tillbaka. Dagen därpå åkte fotografen, journalisten och vi två till Katutura state hospital för att ta foton. Först fick vi besöka högsta hönset, The medical superintendent. Sedan gick vi till Ante natal kliniken där Jennie och jag varit främst. Väl där togs ungefär en miljon bilder på mig och Jennie och alla fina gravida kvinnor. Eftermiddagen ägnade Jennie och jag åt analys av våra intervjuer. Något som faktiskt inte är så tråkigt som det kanske låter, men är ack så svårt.

På fredagen åkte vi åter till Katutura state hospital med journalist och fotograf och blev fotograferade till dess att käkarna gjorde ont. Förhoppningsvis ser vi bra ut på någon av dem. Kvällen spenderades med storhandling på Checkers och pizza från Debonairs som inte är lika god som den från Pannarottis!

Okapuka ranch

På lördag förmiddagen åkte Jennie, jag, Melanie och journalisten i en taxi hör och häpna, till Okapuka ranch som ligger strax utanför Windhoek. När vi kom dit åt vi lunch, jag åt lasagne gjord på Oryx, det var jättegott! Sedan åkte vi iväg på safari i ranchen. Vi såg stora krokodiler, Red heartbeast, black wildbeast, springbock, oryx, vårtsvin, giraffer, noshörningar och bäst av allt LEJON. Det var det häftigaste någonsin och lätt värt vartenda öre, inte för att det kostade särskilt mycket. Smidigast av allt var transporten dit i form av en taxi som vi bara haffade utanför journalistens guesthouse och som transporterade oss både dit och hem för 100kr var.


Okapuka ranch och massor av vårtsvin


Okapuka ranch


Pappa krokodil har angripit en Oryx och låter den nu tillagas genom att ligga i solen.


Pumbas släktingar Bushpig


En fin Oryx


Black wildbeast - Vit svansad gnu


Vit noshörning


Två noshörningar


Det fanns otroligt många vita noshörningar och de kom jättenära


Jag och noshörningarna



Landskap



Pumba


Springbock fight


Red Heartbeast som visar rumpan mest


Giraffer fanns det också


LEJON!!


Gos


Grrr...


Finaste lejonet i världen!!


Solen går ner i Okapuka

Sedan vi kom tillbaka från vår resa har vi gjort våra sista intervjuer. Louise vår kontaktperson från UNAM hade bokat in en tid på Windhoek Central Hospital kl.09.00 och en intervju på Katutura kl.10.00. När vi kom till Windhoek central letade vi rätt på sjuksköterskan som vi fått namnet på. Hon berättade att Louise ringt henne för två veckor sedan och att hon inte visste att vi skulle komma idag. Sedan sa hon att hon inte hade tid men att vi kunde intervjua en annan sjuksköterska. Men först måste vi åka upp till våning 9 och prata med ytterligare en sjuksköterska för att få tillåtelse att göra intervjun. Vi som inte var bekanta med sjukhuset alls kände oss lätt förvirrade men letade tillslut rätt på sjuksköterskan på nionde våningen och frågade henne om lov. Hon undrade vart vi hade vårt brev från UNAM, vi undrade vad det var för brev hon pratade om. Hon förklarade att för att vi skulle få göra en intervju måste vi åka ner till Baselevel och besöka Medical suit office för att ordna med tillstånd. Jennie och jag frågade oss fram för att hitta dit och tillslut hittade vi rätt. Där blev vi tillsagda att vänta tillsammans med de andra studenterna. De andra studenterna hade väntat sedan kl.08.00 och nu var klockan 09.30, de var klart irriterade. Tillslut gick Jennie och förklarade vad vi gjorde där, då fick vi komma in och personerna där var ganska upprörda. De ringde upp Louise (vår kontakt på UNAM) och hon berättade att brevet fanns på Katutura. Efter samtalet med Louise beställde kvinnan på Medical Suit office en ”Doctors Car” till mig och Jennie. Sedan sa hon åt oss att gå till entrén vid Casualties. På något vänster lyckades vi hitta rätt och lite osäkra på hur en ”Doctors Car” skulle se ut stod vi där ett tag och såg ut som frågetecken. Efter att ha frågat tre bilar om de var den ”Doctors Car” som skulle ta oss till Katutura hittade vi rätt. Sedan fick vi åka en fin bil som det stod ”Ministry of Health and Social Services” på till Katutura state Hospital.

Efter mycket om och men hade vi tillslut våra sista intervjuer och samma dag transkriberade och skrev vi ut dem. Nu är det analys som gäller och arbetet har påbörjats. Vi är i full färd med att koda, kategorisera osv. Med pauser för att njuta av de 28 grader varma vädret. I måndags tog jag till och med ett dopp i den ganska äckliga poolen för att det var så varmt.

Tisdagen ägnades åt att fira födelsedagsbarnet Jennie. Det visade sig bli pangväder på över 30grader. Jennie och jag gick ner på stan och spanade på utbudet av saker där. Det slutade med att vi inte hade tillräckligt mycket pengar med oss och var tvungna att gå tillbaka en annan dag. Vi avslutade promenaden med att gå till Fruit and veggies för att dricka smoothies. När vi kom tillbaka hem var vi lagom kokta och bestämde oss för att ligga i varsin solstol samt ta ett dopp i poolen. På kvällen gick vi till Joe´s beerhouse med Melanie. Det var mycket trevligt och maten var helt underbar.


Joe´s beerhouse


Mumsig mat...


Jag och Melanie på Joe´s beerhouse


Jennie och Melanie sitter och trycker på Joe´s beerhouse


Joe´s beerhouse

På onsdagsmorgonen åkte vi mot Swakopmund och mellanlandade i Otijwarongo där vi besökte en krokodilranch. Krokodilerna där kom ifrån Okawango river, som vi varit vid. Där fick vi lära oss att en krokodil kan bli uppåt 150år gammal. Att de stora krokodilerna äter en gång i veckan och bebiskrokodilerna varannan dag. Och att när en krokodil ligger med öppen mun betyder det att den försöker kyla ner sig. Efter besöket fortsatte vi resan mot Swakop.

 
Krokodiler


Bebiskrokodil

När vi kom till Omaruru på vägen till Swakopmund var det super varmt, a la 30grader. I Karibib som inte ligger alls långt från Swakop var det också jättevarmt. Men så fort vi körde in i Swakop blev det jättemolnigt, jättekallt och jätteblåsigt. Inte alls mysigt! Att sätta upp tältet var nästan totalt omöjligt men det gick tillslut, dock lätt oroliga över att tältet skulle blåsa bort. Campingplatsen vid namn Mile 4 var bortom all kritik, det fanns inget toalettpapper och det var mycket konstigt folk där. Men kanske är det mysigare där när solen skiner för den ligger precis vid vattnet. Wayne tog oss till Desert explorers för att vi skulle få se utbudet av aktiviteter i öknen. Vi bestämde oss för att eventuella ökenaktiviteter fick bero på vädret dagen därpå. På kvällen åkte vi till Walvis bay och åt på Anchors @ the Jetty vid Pelican point. Jennie och jag åt världens godaste revbensspjäll.

Swakop dag 2, torsdag. Visade sig ha lika dåligt väder som dagen innan, kallt, blåsigt och molnigt. Vi gav oss dock iväg kl.08.00 mot Dune 7 (the highest dune in Namibia). Väl där besteg Jennie och jag sandberget från den brantaste sidan enligt principen två steg upp ett och ett halvt steg ner. Trehundra år senare hade vi tagit oss upp. Sanddynerna i Swakopmund är inte lika vackra som i Sossusvlei, framförallt på grund av den hårda trafiken i Swakop. Men det var ändå häftigt att stå där uppe. Sedan sprang vi ner! Vi åkte vidare för att leta rätt på flamingos. I Walvis bay utvinner de salt från Atlanten så vi passade på att åka ut för att se salthögarna. Där träffade vi även på ett gäng flamingos som var på väg någon annanstans i luften. När vi åkte tillbaka stannade vi vid Pelican point och där träffade vi den häftigaste fågel vi sett nämligen pelikanen. Pelikanerna var riktigt nära, häftigt kan jag bara beskriva det som. När vi insåg att vädret inte tillät oss att göra så mycket annat i Swakop bestämde vi oss för att åka tillbaka till Windhoek. En vecka hade passerat och varje dag hade vi suttit i bilen i minst 7timmar, så vi var ganska trötta. När vi kom till Windhoek var det som att komma hem!

 
Den här backen tog vi oss upp för


Inte riktigt lika vackert som i Sossusvlei men ändå mäktigt


Saltvatten


Salt, salt massor av salt!


Röda maneter i sanden


The beach


Flamingos i luften


Flamingos i vattnet


Pelikan coolingar!


En till fin Pelikan


Swakopmund Prison 1909-1991


Herr vårtsvin efter vägen

Okahandja. Meningen var att vi skulle ha åkt till Okahandja på hemvägen under fredagen men eftersom vi åkte hem sent på torsdagen hann vi inte med det. Istället åkte vi på söndagen till Okahandja. Staden är känd för att ha Namibias största Art and Craft marknad. Men när vi kom dit blev Jennie och jag lite besvikna för stället där Kenton och Wayne släppte av oss var inte särskilt stort. Enligt dem var det flera ställen utspridda i staden och att det här stället var det bästa. Jennie och jag gick först ett varv där vi tittade på alla saker utan att köpa någonting. Sen gick vi tillbaka till de ställen där vi hittat våra favoriter och förhandlade om pris. Det hela tog ca tre timmar och var både frustrerande och roligt. Sen åkte vi hem till Windhoek igen.

Etosha national park

Klockan 09.00 på måndagsmorgonen hade vi packat ihop vårt pick och pack och satt återigen i bilen för att åka mot Etosha. På vägen dit passerade vi Rundu, Grootfontein och Tsumeb. Efter cirka 7timmars bilfärd var vi framme i Etosha och det första vi ser när vi kommer in är giraffer, lite senare träffar vi även på en elefant. Efter att ha satt upp vårt tält började Wayne laga mat över elden och vi grillade mashmallows. Våra grannar var en busslast med brittiska familjer. Vi bekantade oss med en trettonårig kille som var bara några år äldre än de andra barnen och tyckte han var vuxen och tuff. I kolmörkret tillsammans med ett gäng brittiska barn pratade vi om allt möjligt samtidigt som vi åt middag. Mycket trevligt.

På natten vaknade vi runt tre av att det lät som att det var någonting utanför tälten och lite lätt panikslagen vart jag lite orolig för elefanter men bestämde mig för att jag var larvig och somnade om. Morgonen därpå fick vi veta att det faktiskt varit en elefant på campingområdet.

Etosha är helt enormt stort och trots att vi ägnade hela tisdagen (12timmar) till att åka runt och leta djur vid vattenhål och på öppna landskap hade vi inte varit i hela Etosha. Vi fick dock se massor med djur. Elefanter, giraffer, zebra, vårtsvin, kudu, oryx, springbock, impala, noshörning, örn, gam, mungo och många fler. Ända besvikelsen var att vi inte såg några lejon, leoparder eller geparder. Men leopard och gepard hade vi ju redan sett i Hammerstein.


Det gäller att följa reglerna!


Vår vän mungon som fanns i mängder!


Vår första fina elefant!


Namibias nationaldjur Oryx AKA gemsbock


Soluppgången i Etosha


Snygging Zebra


Mrs Giraff


Strimmig gnu


Zebror vid vattenhålet


Pumba alldeles ensam vid vattenhålet


Två kudu


Kudu


Strimmig gnu


En hel drös med Impala


Jag i min finaste outfit, hehe


Zazou


En till vacker fågel


Struts har vi i och för sig sett förut i Namibia men Etoshas var de största jag sett


Herr Oryx vid ett vattenhål


Fru giraff och herr elefant tillsammans


Fröken giraff dricker vatten, ser klart obekvämt ut


Herr noshörning


Noshörningarna var helt klart ett av de häftigaste djuren vi såg


Giraff strax innan solnedgången


Elefant vid solnedgången

Divundu / Okawango river

Återigen gav vi oss upp kl.04.00 för att åka på vårt andra äventyr. Den här gången begav vi oss norrut. Resan gick från Windhoek genom Okahandja, Otjiwarongo, Otavi, Grootfontein, Rundu och tillslut Divundu. Divundu ligger vid Okawango river i början på Caprivi strip. Vår campingplats hette Rainbow och låg precis vid Okawango river.

När vi hade satt upp vårt tält åkte Jennie och jag iväg på en båttur på Okawango river. I floden hittade vi både krokodiler och mitt nya favoritdjur flodhästar. Så enorma och vackra! Vi fick även se Popa falls som var fint men mesigt i jämförelse med Victoria falls. Kvällen avslutades med en aningens för stor mängd alkohol eller kanske snarare för stor mängd alkohol i jämförelse med den lilla mängd mat vi fått i oss och i kombination med den långa resan på ca 9timmar.

 
Den här fina skylten satt överallt vid vår campingpalts (och nej, den är inte på skojj)


Okawango river


Mina nya favoritdjur, flodhästar!


Flodhästar i vattnet


Det finns flera skäl till varför jag inte vill bada i Okawango, det här är det ena skälet...


Och det här är det andra skälet, det här är bara en bebis krokodil, men det fanns även stora.


Han ser ju inte jättesnäll ut precis


Popa falls


Solnedgången vid Okawango river


Den här fina hunden bodde vid Rainbow och jag kunde inte låta bli att tänka att pappa skulle älska honom, eller hur pappa? ;)

Livingstone / Victoria falls

Dagen därpå vaknade vi kl.05.00 inte superfräscha precis men eftersom bussen till Livingstone (Zambia) skulle gå kl.06.00 från Divundu kände vi att det var bäst att vara uppe i tid. Vi litade heller inte till 100 % på att bussen verkligen skulle gå 06.00 (som Wayne sa) och ville vara där i god tid. Vår intuition visade sig vara rätt för när vi kom till busshållplatsen var bussen redan på väg därifrån och vi hann precis med den, då var klockan 05.30. Bussresan till Livingstone gick genom hela Caprivi strip till Katima Mulilo där gränsen mellan Zambia och Namibia ligger. I Katima Mulilo fick vi gå in på ett border kontor med våra pass och få stämplar som visade att vi lämnade landet. Det tog en evighet! Sedan åkte vi på mindre än 5minuter över till Zambia och om vi tyckte border kontoret i Namibia var långsamt så var det ingenting i jämförelse med kontoret i Zambia. Det var pass och pengar i olika valutor (för visum till landet) överallt. Vissa personer hade inga pass utan istället vita A4 papper med en himla massa stämplar på, för dem gick det betydligt snabbare än för oss med pass. Cirka 7timmar efter avresa från Divundu kom vi fram till Livingstone. Då passade vi på att fråga om bussen gick från samma plats dagen därpå och vilken tid. Kvinnan på bussen frågade då om vi bokat biljetter, vilket vi givetvis inte hade gjort då vi för det första inte visste om vi kunde åka förrän vi kom till Divundu och för det andra fått informationen från bussbolagets kontor i Windhoek att det bara var att gå på bussen. Det var då, när vi gått av bussen i Livingstone och fått visum att vara i Zambia i tre dagar, som vi fick reda på att bussen som skulle gå dagen därpå var fullbokad och kvinnan vi pratade med kunde inte garantera att vi skulle kunna komma med den. Shit, shit, shit… vi måste med den bussen för nästa buss skulle nämligen gå fyra dagar senare och det hade vi varken tid eller visum till.

Lite oroliga men samtidigt fokuserade på att pallra oss till busshållplatsen först av alla dagen därpå och hoppas på att få en plats på bussen bestämde vi oss för att hitta någonstans att bo. På bussen hade vi träffat Marcus från Brazilien som skulle bo på Livingstone Backpackers så vi följde med honom dit för att se om de hade några lediga rum. Det hade dem och vi flyttade in i ett fyra rum tillsammans med Marcus och en annan tjej. Boendet kostade ynka 50kr. Sedan begav vi oss till Victoria fallen med taxi. Victoria fallen var helt enastående och vi vandrade runt vid de olika utkiksplatserna. Vi hann bli ordentligt blöta men hann också torka i solen. På vägen till en av utkiksplatserna träffade vi på babianer som Jennie livrädd passerade. Victoria fallen var en mäktig upplevelse, oerhörda mängder vatten, luften som var alldeles full av vattendimma, regnbågen och omgivningen. Det var helt klart värt den långa resan. På kvällen gick Jennie och jag till en lokal restaurang i mörkret (ja i Livingstone kan man promenera själv utomhus i mörkret utan att bli rånad) något som vi inte gjort på över fem veckor, så det var inte utan att vi kände oss lite olydiga när vi gick där i mörkret. Vi beställde in en T-bone och en kyckling men fick kyckling och en hel fisk med huvud och allt. Det slutade med att jag åt fisk och Nishima (en klump gröt typ) med händerna.

Kvinnor i Katima Mulilo som bär sina barn med filtar runt sig. 


Zambezi river, taget från bussen


Victoria falls


Jennie och jag blöta och glada vid Victoria falls


Jennie och jag fick en hel drös med vänner i Victoria fallen som gärna ville ta kort med oss


Ovanför Victoria falls


Jag vid Victoria falls

 
Jennies bästisar Babianerna!


Bron mellan Zambia (till vänster) och Zimbabwe (till höger)


Regnbåge och Victoria fall


Jag badar fötterna i vattnet innan det åker ner i Victoria fallen

Dag tre vaknade vi upp i våra sängar på Livingstone Backpackers kl.05.00 Namibisk tid (06.00 Zambisk tid). Detta för att utforska möjligheterna att åka till en ö där man kan bada vid Victoria fallen. När det visat sig att vi missat resan dit vart vi besvikna men när vi fick veta att man inte kan bada förrän i september kändes det bättre. Jennie och jag tog en taxi tillbaka till Victoria fallen. Beslutade oss för att gå till bron mellan Zambia och Zimbabwe. För att komma dit var vi tvungna att gå in på ett till border kontor men den här gången behövde vi inte visa våra pass för vi skulle ju inte gå över till Zimbabwe. Istället fick vi en liten vit lapp med en stämpel och siffran två på, sen var det bara att promenera iväg. Sen studerade vi Victoria fallen från bron, vilket var fullkomligt enastående. Vi passade dessutom på att besöka Zimbabwe sidan av bron. Så nu har vi varit både i Zambia och Zimbabwe, =D. Glada och nöjda åkte vi till busshållplatsen och väntade på att bussen skulle dyka upp. Bussen dök upp och trots att det var otroligt mycket folk vid busshållplatsen tog vi oss fram till bussen först. Kvinnan som arbetade dagen därpå var där och hon sa att vi var tvungna att vänta tills alla som har biljett har gått på. Vi väntade och väntade och väntade, folk gick på bussen och sedan gick de av, man skulle kunna säga att det var kaos. Ett kaos av folk som inte riktigt verkade veta om de ville vara på bussen eller inte. Vi som inte ville annat än komma på bussen blev något irriterade och tillslut verkade även busspersonalen irriterade. Efter ca en timmas väntande får vi komma ombord på bussen och då hade jag nästan tappat allt hopp om att det skulle vara möjligt. Oerhört tacksamma fick vi till och med sitta bredvid varandra längst fram i bussen. Det var nämligen så att de fyra främre platserna var reserverade för personalen och där fick vi nu sitta. Jennie och jag engagerade större delen av den 8timmar långa resan (hemresan tog längre tid för att borderkontrollen tog ca 10år) till att analysera våra transkriberingar. Vi var riktigt flitiga faktiskt. Vi utarbetade en plan vid de båda border kontrollerna och såg till att komma ut först av alla och därmed komma först fram till border kontoret, vilket resulterade i att vi blev färdiga superfort och kunde gå tillbaka till bussen och plugga. När det var ca 2timmar kvar till Divundu började det dyka upp skyltar som varnade för elefanter, vilket kändes lite oroväckande. Det var otroligt skönt när vi kom fram till Divundu där Wayne hämtade oss och körde oss till tältet och våra sängar vid Rainbow camp.




Victoria falls dag 2


Så promenerade vi över till Zimbabwe


Så gick vi tillbaka till Zambia


Jag blir blöt...


Jennie blir blöt...


Så var vi åter i Namibia!