emmatove

Divundu / Okawango river

Återigen gav vi oss upp kl.04.00 för att åka på vårt andra äventyr. Den här gången begav vi oss norrut. Resan gick från Windhoek genom Okahandja, Otjiwarongo, Otavi, Grootfontein, Rundu och tillslut Divundu. Divundu ligger vid Okawango river i början på Caprivi strip. Vår campingplats hette Rainbow och låg precis vid Okawango river.

När vi hade satt upp vårt tält åkte Jennie och jag iväg på en båttur på Okawango river. I floden hittade vi både krokodiler och mitt nya favoritdjur flodhästar. Så enorma och vackra! Vi fick även se Popa falls som var fint men mesigt i jämförelse med Victoria falls. Kvällen avslutades med en aningens för stor mängd alkohol eller kanske snarare för stor mängd alkohol i jämförelse med den lilla mängd mat vi fått i oss och i kombination med den långa resan på ca 9timmar.

 
Den här fina skylten satt överallt vid vår campingpalts (och nej, den är inte på skojj)


Okawango river


Mina nya favoritdjur, flodhästar!


Flodhästar i vattnet


Det finns flera skäl till varför jag inte vill bada i Okawango, det här är det ena skälet...


Och det här är det andra skälet, det här är bara en bebis krokodil, men det fanns även stora.


Han ser ju inte jättesnäll ut precis


Popa falls


Solnedgången vid Okawango river


Den här fina hunden bodde vid Rainbow och jag kunde inte låta bli att tänka att pappa skulle älska honom, eller hur pappa? ;)

Livingstone / Victoria falls

Dagen därpå vaknade vi kl.05.00 inte superfräscha precis men eftersom bussen till Livingstone (Zambia) skulle gå kl.06.00 från Divundu kände vi att det var bäst att vara uppe i tid. Vi litade heller inte till 100 % på att bussen verkligen skulle gå 06.00 (som Wayne sa) och ville vara där i god tid. Vår intuition visade sig vara rätt för när vi kom till busshållplatsen var bussen redan på väg därifrån och vi hann precis med den, då var klockan 05.30. Bussresan till Livingstone gick genom hela Caprivi strip till Katima Mulilo där gränsen mellan Zambia och Namibia ligger. I Katima Mulilo fick vi gå in på ett border kontor med våra pass och få stämplar som visade att vi lämnade landet. Det tog en evighet! Sedan åkte vi på mindre än 5minuter över till Zambia och om vi tyckte border kontoret i Namibia var långsamt så var det ingenting i jämförelse med kontoret i Zambia. Det var pass och pengar i olika valutor (för visum till landet) överallt. Vissa personer hade inga pass utan istället vita A4 papper med en himla massa stämplar på, för dem gick det betydligt snabbare än för oss med pass. Cirka 7timmar efter avresa från Divundu kom vi fram till Livingstone. Då passade vi på att fråga om bussen gick från samma plats dagen därpå och vilken tid. Kvinnan på bussen frågade då om vi bokat biljetter, vilket vi givetvis inte hade gjort då vi för det första inte visste om vi kunde åka förrän vi kom till Divundu och för det andra fått informationen från bussbolagets kontor i Windhoek att det bara var att gå på bussen. Det var då, när vi gått av bussen i Livingstone och fått visum att vara i Zambia i tre dagar, som vi fick reda på att bussen som skulle gå dagen därpå var fullbokad och kvinnan vi pratade med kunde inte garantera att vi skulle kunna komma med den. Shit, shit, shit… vi måste med den bussen för nästa buss skulle nämligen gå fyra dagar senare och det hade vi varken tid eller visum till.

Lite oroliga men samtidigt fokuserade på att pallra oss till busshållplatsen först av alla dagen därpå och hoppas på att få en plats på bussen bestämde vi oss för att hitta någonstans att bo. På bussen hade vi träffat Marcus från Brazilien som skulle bo på Livingstone Backpackers så vi följde med honom dit för att se om de hade några lediga rum. Det hade dem och vi flyttade in i ett fyra rum tillsammans med Marcus och en annan tjej. Boendet kostade ynka 50kr. Sedan begav vi oss till Victoria fallen med taxi. Victoria fallen var helt enastående och vi vandrade runt vid de olika utkiksplatserna. Vi hann bli ordentligt blöta men hann också torka i solen. På vägen till en av utkiksplatserna träffade vi på babianer som Jennie livrädd passerade. Victoria fallen var en mäktig upplevelse, oerhörda mängder vatten, luften som var alldeles full av vattendimma, regnbågen och omgivningen. Det var helt klart värt den långa resan. På kvällen gick Jennie och jag till en lokal restaurang i mörkret (ja i Livingstone kan man promenera själv utomhus i mörkret utan att bli rånad) något som vi inte gjort på över fem veckor, så det var inte utan att vi kände oss lite olydiga när vi gick där i mörkret. Vi beställde in en T-bone och en kyckling men fick kyckling och en hel fisk med huvud och allt. Det slutade med att jag åt fisk och Nishima (en klump gröt typ) med händerna.

Kvinnor i Katima Mulilo som bär sina barn med filtar runt sig. 


Zambezi river, taget från bussen


Victoria falls


Jennie och jag blöta och glada vid Victoria falls


Jennie och jag fick en hel drös med vänner i Victoria fallen som gärna ville ta kort med oss


Ovanför Victoria falls


Jag vid Victoria falls

 
Jennies bästisar Babianerna!


Bron mellan Zambia (till vänster) och Zimbabwe (till höger)


Regnbåge och Victoria fall


Jag badar fötterna i vattnet innan det åker ner i Victoria fallen

Dag tre vaknade vi upp i våra sängar på Livingstone Backpackers kl.05.00 Namibisk tid (06.00 Zambisk tid). Detta för att utforska möjligheterna att åka till en ö där man kan bada vid Victoria fallen. När det visat sig att vi missat resan dit vart vi besvikna men när vi fick veta att man inte kan bada förrän i september kändes det bättre. Jennie och jag tog en taxi tillbaka till Victoria fallen. Beslutade oss för att gå till bron mellan Zambia och Zimbabwe. För att komma dit var vi tvungna att gå in på ett till border kontor men den här gången behövde vi inte visa våra pass för vi skulle ju inte gå över till Zimbabwe. Istället fick vi en liten vit lapp med en stämpel och siffran två på, sen var det bara att promenera iväg. Sen studerade vi Victoria fallen från bron, vilket var fullkomligt enastående. Vi passade dessutom på att besöka Zimbabwe sidan av bron. Så nu har vi varit både i Zambia och Zimbabwe, =D. Glada och nöjda åkte vi till busshållplatsen och väntade på att bussen skulle dyka upp. Bussen dök upp och trots att det var otroligt mycket folk vid busshållplatsen tog vi oss fram till bussen först. Kvinnan som arbetade dagen därpå var där och hon sa att vi var tvungna att vänta tills alla som har biljett har gått på. Vi väntade och väntade och väntade, folk gick på bussen och sedan gick de av, man skulle kunna säga att det var kaos. Ett kaos av folk som inte riktigt verkade veta om de ville vara på bussen eller inte. Vi som inte ville annat än komma på bussen blev något irriterade och tillslut verkade även busspersonalen irriterade. Efter ca en timmas väntande får vi komma ombord på bussen och då hade jag nästan tappat allt hopp om att det skulle vara möjligt. Oerhört tacksamma fick vi till och med sitta bredvid varandra längst fram i bussen. Det var nämligen så att de fyra främre platserna var reserverade för personalen och där fick vi nu sitta. Jennie och jag engagerade större delen av den 8timmar långa resan (hemresan tog längre tid för att borderkontrollen tog ca 10år) till att analysera våra transkriberingar. Vi var riktigt flitiga faktiskt. Vi utarbetade en plan vid de båda border kontrollerna och såg till att komma ut först av alla och därmed komma först fram till border kontoret, vilket resulterade i att vi blev färdiga superfort och kunde gå tillbaka till bussen och plugga. När det var ca 2timmar kvar till Divundu började det dyka upp skyltar som varnade för elefanter, vilket kändes lite oroväckande. Det var otroligt skönt när vi kom fram till Divundu där Wayne hämtade oss och körde oss till tältet och våra sängar vid Rainbow camp.




Victoria falls dag 2


Så promenerade vi över till Zimbabwe


Så gick vi tillbaka till Zambia


Jag blir blöt...


Jennie blir blöt...


Så var vi åter i Namibia!