Vardag i Windhoek
Idag har jag börjat mitt nya liv, eller nått. Ursprungstanken var att jag skulle åka till gymmet på Maerua mall och träna där men eftersom ända sättet att ta sig dit är genom Wayne så känns det lite omständigt. Av den anledningen hade jag bestämt mig för att stiga upp klockan 7 imorse för att ta en jogging runda i kvarteret. Emma + jogga, tänker ni som känner mig och undrar kanske om jag mår riktigt bra. Men jodå, det är bara det att jag blir tokig av att sitta still här, när man är beroende av att andra människor ska skjutsa runt en vart man än ska blir det nödvändigt med drastiska åtgärder. Så därav joggingrunda.
Klockan 01.30 i natt dock vaknade jag av att någon tutade utanför vårt hus och Bruno (Kentons hund) skällde som en galning. Detta pågick i minst en timme och jag fick inte en blund. Så när jag vaknade av klockan vid 7 var jag måttligt pigg. Men 7.30 kom jag trots allt iväg och det kändes riktigt bra. Senare fick vi veta att vi fått gäster mitt i natten som inte berättat att de skulle komma.
Dagens besök på Katutura hospital, Prevention of mother to child transmission (PMTCT) klinik började något senare än tidigare dagar, närmare bestämt 9.22. För första gången sedan vi anlände befann sig sjuksköterskan som ansvarar för PMTCT kliniken där. Vi hade ett långt givande samtal både med henne och annan personal och bokade in en första intervju med henne imorgon. Lite diffust när den blir men det ordnar sig.
Resten av dagen har ägnats åt veckohandling på Checkers allt från havregryn till snax. Vi har tvättat samt reviderat vår intervjuguide som helt plötsligt kändes helt hopplös men som nu känns ganska bra.
Ikväll spelar Sverige mot USA i Womens world cup, planen är att sätta oss i soffan framför brasan och hejja på Sverige. Imorgon fyller Wayne år så därför har Jennie och jag bestämt att vi ska göra äppelpaj åt honom.
Hej så länge!
Emma
