emmatove

I skrivande stund sitter jag framför brasan tillsammans med Kenton och Wayne. Internetfrågan är löst, Jennie och jag har gjort en deal med Kenton och vi får nu obegränsat med Internet för 400kr i månaden, galet.

Så igår var Jennies och min första dag på Katutura state hospital PMTCT clinic. Wayne körde oss dit klockan 7 på morgonen och sedan virrade vi runt på sjukhuset i ca 30min innan vi tillslut hittade den personen som introducerade oss för personalen på PMTCT kliniken. Ett litet problem bara, den ansvariga sjuksköterskan på PMTCT var inte där.

Första dagen var enormt frustrerande då ingen kände något ansvar för oss alls. Vi kände oss som två förvirrade malplacerade personer. Med bitvis fick vi vara med på HIV-test av både blivande mammor och pappor. Kändes enormt konstigt att sitta i ett rum där de tog ett blodprov på en nervös mamma eller pappa och 15min senare kunde de säga om personen ifråga hade HIV eller inte. Till vår stora lättnad visade alla testen negativt. Fast rent kunskapsmässigt hade det såklart varit mer intressant för oss om någon hade visat sig vara positiv för då hade vi kunnat se vad de gör i de situationerna. I fredags tog de HIV test på bebisar till HIV-positiva mammor och svaren skulle de få på måndagen (dvs idag) bara det att svaren var försenade. Det resulterade i ett himla väntande på att något ska hända. Personalen å sin sida verkade inte särskilt störda, trots att patienter väntade hade de tid med att platta håret på varandra och gör allt möjligt annat. Till lunch passade vi på att åka hem och bestämde oss för att försöka delta i ANC (antenatal kliniken)s aktiviteter följande dag. PMTCT kliniken tål att tilläggas är en del av ANC.

Till ANC kommer gravida kvinnor för information om kost, hygien, motion samt ultraljud av läkare och kroppslig genomgång. Till att börja med var vi minst lika förvirrade på ANC ingen brydde sig om oss överhuvudtaget. Tillslut hittade vi en sjuksköterska som hjälpte oss, fast inte på ett jag ska ta hand om er sätt utan mer, kom med in här. I Sverige om två internationella studenter står i korridoren och ser helt förvirrade ut så skulle någon ta sig an dem, försöka hjälpa dem, det händer inte i Namibia. Ingen bryr sig, ingen tar sig an än, du får buffla dig fram själv. Det är frustrerande men samtidigt är det bara att lära sig the hard way. Så idag fick vi vara med på den gemensamma informationen till gravida kvinnor på förstagångs besök. Informationen gavs av sjuksköterskestudenter från UNAM och var helt underbar och helt hemsk på samma gång. Det märktes att de hade massor med kunskap men den kom fram på helt fel sätt. Kvinnorna fick information om att de skulle ta hand om sig och se vackra ut annars kanske deras män skulle lämna dem, de skulle absolut inte ha på sig jeans för det är inte bra när man är gravid, högklackat är inte heller lämpligt. Barn som får ersättning får lägre IQ och av den anledningen ska alla amma, vi undrar om de hade vetenskapligt belägg för det. Det var som om de pratade till dagisbarn, enormt flummigt och verkligen inte seriöst. På ultraljudet hos läkaren fick kvinnorna ligga på en bänk medan doktorn tittade, han pratade inte särskilt mycket utan skrev i deras pappersjournal som de hade med sig själva och sedan fick kvinnorna läsa sig till när barnet förväntades komma etc. Efter det var det dags för undersökning av sjuksköterskan. Jag var inne i ett rum tillsammans med fem andra sjuksköterskestudenter från UNAM och en barsk sjuksköterska. Sjuksköterskan berättade att vi alltid måste berätta vad vi ska göra med patienten innan vi gör det. De börjar uppifrån och ned med att kontrollera kvinnornas hår, om de har mjäll och tvättar sig, de tittar på tänderna, undersöker brösten ifall det finns knölar, undersöker magen och hur barnet ligger. Det hela känns ganska förnedrande för den stackars kvinnan. Men hon verkade inte vara obekväm. Efter det får de välja om de vill göra ett HIV-test och utifrån svaret få counselling om PMTCT.

De flesta pratar engelska vilket vi verkligen inte förväntat oss. Det innebär att vi förstår vad som händer så mycket bättre. Och de är riktigt bra på engelska, det är ju ändå det officiella språket i Namibia. Men sen är det helt galet mycket andra språk och många kan prata flera. Afrikaans, Oshivambo, Khoisan osv.

Så vi har lärt oss mycket och jobbar på att komma in i arbetet på kliniken. Imorgon ska vi återgå till PMTCT kliniken. Men istället för att komma kl.7 som vi gjort de här dagarna ska vi komma vid 9 för det är då de faktiskt börjar jobba. Den första timmen är bara förvirrat irrande av studenter och personal som gormar åt varandra. De har ett annat sätt att jobba på än oss och det är inte effektivt eller inte så vitt vi kan förstå i alla fall.

När vi inte hänger på Katutura ligger vi i solen med en bok och har det gött, eller sitter framför brasan i vardagsrummet och värmer oss. Vi har även varit på upptäcksfärd i Windhoek west och studerat de vackra vyerna.

Planen nu är att bekanta oss med PMTCT kliniken och de som jobbar där för att så snabbt som möjligt komma i gång med intervjuerna.

Hörs snart!

/Emma



Katutura State Hospital





Det är viktigt att låsa grinden efter sig.


En standard eftermiddag, med en bok i högsta hugg!


Bruno ligger och göttar sig utanför huset.


Utsikt från Windhoek West.


En del kör med varning för hunden med i Namibia har det gått steget längre...
(jag kommer aldrig någonsin att gå in i ett hus med dem symbolen på)


Den helt underbara, fantastiska och mysiga elden i vårt vardagsrum.